Från Norge till Nobel – Edvard Moser om sin resa från ett skyddsrum i Trondheim till Blå hallen

Det finns olika vägar till ett nobelpris. Ett nedärvt akademiskt kapital är inte den enda. I fallet Edvard Moser ledde en inre kunskapstörst och uppmuntran från familj och lärare till vetenskapens heliga graal. Han växte upp på en karg liten bergsö, pinad av iskalla vindar från det norska havet. Haröya tillhör det yttre kustbandet och ett yrkesliv inom fiskenäringen låg utstakad för pojkarna på ön. Men Edvard ville annat. Här berättar han i en intervju själv om sin resa till forskningens finrum och upptäckten av människans ”inre GPS”.

Edvard Moser besöker nu Lunds universitet, närmare bestämt den 6 september under heldagssymposiet ”The Amazing Brain” där han håller i presentationen ”How we find our way: Brain maps for space”. Symposiet är fullsatt men live-sänds här.

Bild: Edvard Moser (Wikimedia Commons)

Du kommer från en liten ö på den norska kusten. Vad tror du har fört dig till där du är idag?

Jag tror att det finns många faktorer. Naturligtvis är det till stor del på grund av min nyfikenhet, som jag har haft från allra första början. Även mina föräldrar som alltid uppmuntrat min nyfikenhet på världen. I unga år i skolan hade jag några lärare som såg att jag hade speciella intressen och uppmuntrade mig att följa dem. Så, även om jag inte växte upp i en akademisk miljö tror jag att villkoren för att kunna slå in på den här karriärsbanan var ganska bra ändå.

Återvänder du ofta till ön?

Inte så ofta. Det är en vacker plats men det inte är lätt att bedriva vetenskap där. Neurovetenskap är lokaliserad mot de stora städerna och det passar mig bra. Jag har ingen familj på Harøya längre men jag åker dit nån gång varje år, men mer som turist.

Du och din tidigare fru startade ert labb i ett gammalt skyddsrum och ni var tvungna att göra allt själva, från grunden. Hur var den erfarenheten?

Det var på ett sätt läskigt eftersom vi verkligen började från scratch och det var många hinder som vi kunde snubblat över på vägen. Men å andra sidan var det spännande att få möjligheten att göra labbet precis som vi ville ha det.

Vi fick tillräckligt med pengar för att skapa ett laboratorium vid universitet i Trondheim för att studera platsceller i hippocampus. Man kan säga att vi fick ett försprång gentemot etablerade labb eftersom vi kunde göra exakt de experiment som vi ville. Universitetet var dessutom i en expansionsfas och hade mer pengar än det brukar ha. Dessutom hade de nästan ingen erfarenhet av att bedriva neurovetenskap, vilket var både bra och dåligt. Det positiva var att det fanns inga specifika förväntningar på oss och vi kunde göra saker på vårt sätt. Det gjorde att vi hade mindre press på oss och kunde vara mer lekfulla i vår forskning.

Du jobbar med rutnätsceller. Kan du bara kortfattat beskriva vad de gör och varför de är så intressanta?

Rutnätsceller är celler som automatiskt skickar ut signaler när vi är i rörelse. De kartlägger konstant våra olika positioner, kopplat till vår plats i rummet. Sammantaget bildar signalerna ett sexkantigt mönster som påminner om ett datoriserat koordinatsystem där avstånden mellan varje plats är nästintill identiska. Det här sker konstant i den del av hjärnan som styr vår rumsuppfattning, hippocampus. Sannolikt bidrar de här cellerna, tillsammans med platsceller, till att skapa ett komplett positioneringssystem i hjärnan.

Detta har beskrivits som hjärnans inre GPS-system. Är det en rättvis beskrivning?

Det är en metafor och den är så klart inte exakt korrekt, men det är inte så dumt egentligen. Det här systemet registrerar som sagt vår position när vi rör på oss. I denna process, för att fungera, behöver systemet information om avstånd, riktning och rörelse i rummet. En GPS, även om den är satellitbaserad, registrerar också information om avstånd och riktningar och bryr sig inte om hur omgivningen ser ut, den registrerar vår plats på ett rent mekaniskt vis. På samma sätt kodar den här delen av hjärnan också in avstånd och riktningar med en slags ”datoriserad” automatik.

Är det här på något sätt kopplat till vårt lokalsinne?

Jag kan faktiskt inte säga något om det. Det kan finnas tusentals orsaker till att du inte hittar rätt i din omgivning. Det kan vara dina rutnätsceller som inte gör sitt jobb men det kan lika gärna vara så att du inte är så uppmärksam på miljön omkring dig. Om jag själv promenerar i en ny stad samtidigt som jag konverserar med någon hittar jag aldrig tillbaka till hotellet igen. Även om rutnätscellerna är kritiska för att kartlägga vår position i rummet blir ändå hela hjärnan involverad till slut, genom intryck från olika sinnen och våra minnen såklart.

Varför är denna upptäckt så viktig att den belönades med Nobelpriset tror du?

Det är svårt att svara på själv tycker jag. Jag kan gissa förstås. Framförallt så tror jag att faktumet att kartläggningen av rummet är en av de första kognitiva funktioner som har beskrivits så ingående på cellulär nivå. Vi vet ännu egentligen väldigt lite om hur olika celler svarar på den yttre världen men här har vi och andra som forskat på området kunnat beskriva en rad olika cellers specifika roller i hjärnans process att kartlägga vår position. I den meningen har vi kanske kommit lite längre i förståelsen av vad som händer på cellulär nivå här än vid forskning kring andra kognitiva funktioner.

Minns du var du var när du fick nyheten om att du tilldelats Nobelpriset?

Ja, det gör jag faktiskt. Jag var på ett plan så jag fick inte höra om det förrän jag landat. När jag satte på min iPhone var den full av hundratals textmeddelanden och missade samtal. Det var en surrealistisk känsla. På riktigt så förstod jag inte på ett tag vad det handlade om. Jag var väldigt förvirrad, när jag kom ut ur gaten hade jag ännu inte hunnit läsa något av meddelandena och visste inte vad det handlade om. Där möttes jag av en kvinna med en stor blomsterbukett så jag var tvungen att fråga henne. När jag sen hamnade i taxin och läste några meddelanden började jag förstå vad som hade hänt. Då kom alla sorts känslor, jag var väldigt glad men fick också lite panik, för jag visste att det förmodligen skulle bli presskonferens väldigt snart. Från den stunden kastades jag in i något som jag inte var beredd på. Det har varit en märklig men givande resa.

Se live-sändningen den 6 september:

Intervju av Jens Persson, Medicinska fakulteten Lunds universitet

Det här inlägget postades i Hjärnvecka, Vetenskapsvecka och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Skriv en Kommentar

* Obligatoriskt